Historia
Ordens-Sällskapet W.F. Örnsköldsviksloge inst.9.1926.
Att ge en fyllig och tills alla delar korrekt bild av logens historia ända från de första åren har varit en svår uppgift. De 100 000 000 kr.
En uppgiftslämnare har docka dessbättre stått till förfogande av fabrikör Hjalmar Schäder. Han var visserligen icke med på första klassgivningen män redan vidföljande möte, alltså den 9 november 1926 var han en av recipienterna.
Redan vid den här tiden: Vem var de egentliga initiativtagarna dyker upp. Troligen får man utgå från att det. Inte var bara en som födde tanken utan att det närmast var frågan om ett lagarbete. Det fanns i orten några ordensmedlemmar, som recipierat i Härnösand och tillhörde logen där. Man förstår, att det måste vara besvärligt p.g.a. de dåliga förbindelserna till residensstaden på den tiden och säkert var det det bekymmer, som drev dem att planera en loge i Örnsköldsvik.
Den 21 september 1926 hölls en extra sammanträde på Café Metropol och i mötesprotokollets §. 1 heter det att "Sammanträdet öppnades av åkeriägaren L. O. Johansson, som är en avsändarna och ankommande skrivelser från ombudsmannen Nils Burholm i Härnösand". Man hade alltså haft tidigare kontakter med logen i Härnösand. Tydligen hade man varit med om att tankarna på att instifta en loge i Örnsköldsvik och det extra mötet beslöt därför att göra slagg i saken genom att redan nu välja en interimsstyrelse "intill stundande årsmöte". Betjänten med acklamation man gör den intressanta den där att posten som Stormästare lämnade vakant. Man tror sig dock finna förklaringen, då vid ett nytt extra möte vecka senare beslöt att nya kallelser skulle utfärdas för Olin, Löfgren och Dahlbom. "Alltså skulle de gamla breven från Härnösand upphöra att gälla".
Av dessa tre nämnda hade speciellt Olin var mycket intresserad av tillkomsten av en loge i Örnsköldsvik och detta bekräftas också av att man vid betjänten vid invigningsmötet strikt följde det förslag som upprättats vid det extra mötet och att på vakanta platsen som Stor placerademästare just bankvaktmästaren J. G. A. Olin. Interimsstyrelsen vilade heller inte på hanen. Redan den 29 september är det en man pånytt. Då var tydligen förhandlingarna med Härnösand och Storlogen i Stockholm slutförda med klaren för invigning redan den 9 oktober.
Invigningshögtiden
Invigningshögtiden hade för genomförandet av det formella och rituella handlandet samlat ett betydande uppbåd. Sålunda hade alla tjänstemän från Härnösand infunnit sig. Storlogen representerades av Nyblom varjämte ett stort antal bröder från W. F.-logen i Sundsvall bevistade sammankomsten. Sedan alla vederbörligen välkomnats öppnades förhandlingarna av förbundsordföranden, som å Storlogens vägnar förklarade den nya logen i Örnsköldsvik.
Sedan sexton nya bröder genom mottagning intagits förrättades val av den första uppsättningen tjänstemän under följande:
Ordförande Kommissonärsbiträdet Nils Johan Landin Vice ordförande Stenhuggare K. J. A. Karlsson Sekreterare Poliskonstapel P. W. Sohlin Skattmästare Snickarmästare Aug. Westbergs ombudsman FöreG L. A. Dahlgren 1. Ceremonimästare Poliskonstapel A. G. Larsson 2. Ceremonimästare Verkmästare E. R. Samuelsson Härolder Målarmästare C. L. Malmsten
Gårdsägare C. G. Löfqvist Stormästare Bankvaktmästare J. G. A. Olin
Sedan den nye ordföranden din Stormästarens händer fick mottaga klubban blev det tjänstemäns tur att mottaga sina tecken med uppmaning att bära dem med heder. Jag är en liten dödlig person. Det fanns inte något tecken till Stormästaren Olin. Män det ordnade sig säkert. Ett tecken även till honom skulle omgående sändas från Stockholm. Jag faller varje höst från Att framföra ett tack från bröderna till Storlogen, Härnösand och Sundsvall för vad de gjort för den nybildade logen i Örnsköldsvik.
Efter den nationella tätheten invigningsakten måste det ha känts angeläget för alla deltagarna med någon förfriskning och protokollet upplyser också avslutningsvis att "bröderna samlades på uppgivet ställe till en angenäm kollation".
Snabba framgångar
Den nya logens tillblivelse hade uppmärksammats i vida kretsar och skapat ett stort intresse för sällskapet och dess verksamhet. Nya medlemmar stod i kö för att vinna inträde och vid de närmaste gångar i första graden saknades det sannerligen inte kandidater. Vid det sammanträde som hölls ett par veckor efter instiftandet slår slårs ett säkert rekord. Inte mindre än 28 mottagare hade då infunnit sig och länkades i i brödrakedjan, till glädje inte minst för skattmästaren, som i sina böcker kunde anteckna inkomster på den för den icke tiden tidenliga summan på 616 kronor och 39 öre.
Bland de nytillkomna medlemmarna kan nämnas konditorn E. J. Kriström, maskinsättaren Carl Rosendahl, plåtslagarna Conny och Hjalmar Schäder, snickaren Ruben Schäder och kassören E. O. Åström, som i fortsättningen återfinns intetsägande tjänstemän och som flitiga och intresserade mötesbesöksbesök.
Naturligtvis kunde vid de efterföljande mötena inte liknande siffor antecknas män närmare en tiotal mottagare hörde till vanligheten. Där borde kanske nämnas några, som kom att spela en viktig roll nämligen fabrikör S. H. Widmark, bokbindarmästare S. G. Försäljning, handlanden Gustaf Ölund och frisörmästare Gottfrid Hedberg, som i olika samman samman skyhängtar i senare protokoll.
Intresset för ordensarbetet visade sig i viljan att gå vidare i graderna så snabba tillfälle gavs.
Redan den 12 mars 1927 hölls det första mötet i andra graden och 21 medlemmar fick då mottaga det nya tecknet av ordförande N. J. Landin och en varm välkomsthälsning av Stormästare Olin. Även vid följande sammanträden var tillströmningen av recipienter god och den som tar del av de gamla protokollen kan inte undgå att lägga märke till att de som synes mest intresserade att vinna ny grad i fortsättningen visa det största intresset för arbetet inom sällskapet. Som exempel kan nämnas juveleraren Ernst Green, som var en av de första att avlägga tredje graden. Att han sedan under lång tid kom att verka som ordförande och primusmotor inom sällskapet har sin förklaring:
Det levande intresset för sällskapets angelägenheter och utveckling fanns med redan från början. Längre än till fjärde graden hade logen under de första åren icke befogenheter att sträcka sig. Först 1929 kunde man förrätta den första receptionen i denna grad. Tidigare mottagare hade sökt sig närmast till Sundsvall för att få denna grad och det var en orderföranden i Sundsvallslogen C. Pettersson som ledde det första mötet i denna grad i Örnsköldsvik och som löste ett problemgenom att medföra Sundsvallslogens uppfinnare. De första bröder som in i denna grad var:
J.G.A. Olin, J.A. Byström, E. A. Nordin, R. Ullberg, K. N. Lindh, C. A. Rosendahl, Hj. Bäckström, Ernst Green, K. J. Karlsson, S. H. Widmark, E. O. Åström.
Efter den högtidliga akten följde, heter det i protokollet, "en enkel man animerad supé".
Utvecklingen de första årenDe första årens utveckling kan alltså i fråga om medlemsanslutningen betecknas som nästan explosionsartat framgångsrik män som i många andra sammanhang böjer kurvan nedåt. Från 1929 och några år framåt kan man då och då i protokollen finna orden: "Som ingen mottagare fanns närvarande i denna grad övergick mötet till att behandla en del andra frågor". Den för logen ovanliga situationen ledde till åtskilliga om hur man skulle kunna vända trenden och tills bröderna att var och en i sin omgivning verka för en nyrekrytering.
Vid ett av de sammanträden, då dystra frågor, följde ett behagligare inslag meddelande till C. W. Öberg. Skagsudde på sin 60-årsdag hade donerat ett hundra i guld. Då säkerligen en storslagen gåva. Jag dag väl närmast en omöjlighet att prestera. Att donera är en av de som vill uttala sin stora tacksamhetsskuld och att Ordförande-mästaren fick uppdrag att författa och avsända en tacksamhetsskrivelse.
Ekonomin var en ofta återkommande problem i debatterna. Avgifterna var låga män helt säkert dryga för de flesta av medlemmarna. För att öka kassanprövade man olika medel. När fester och utflykter anordnades så var det inte bara för att öka trevnaden i kretsen och för att komma ihåg att bekanta sig med varandra utan man lade till ofta i något inslag som kunde medföra ett ekonomiskt utbyte för logen. Jag gick det så tills att man själv svarade för serveringen av läsked, kaffe och annat och överskottet tillföll logen.
Särskilt utfärderna (och de var under de första åren många) blev i allmänhet små guldgruvor.
Husum var ett omtyckt mål, som uppenbarligen gav guden att vara i det ena och det andra avseendet.
Kanske kändes kostnader för utfärderna och festerna betungade för många män för oss i dag låter det nästan otroligt att man kunde resa med abonnerad buss till Ullånger för 2 kr t.o.r. och intaga en superb supé på Erik Hotellslund för 4 kr. Eller att man så skickade som 1939 samlades till en festlig middag på Stora hotellet och för 4:50 kunde njuta av ett stort smörgåsbord med småvarmt och dessert.
Bland andra försök att fylla ut program om mottagare saknades och inga stora frågor fanns att behandla kan nämna diskussionsaftnar. En medlems i förväg till inledare och fick själv välja ämne. Det lyckades med bh:n. Vid ett tillfälle var det docka diskussion om diskussionsämnets lämplighet. En del menade nämligen, att den fråga inledaren valt var politiskt betonad och att den därför borde avföras. Sedan inledaren understrukit att ämnet var mera socialt än politiskt laddat kunde diskussionen.
En ambulerande tillvaroEn av anledningarna till att mötesdeltagandet ibland var lågt ansågs av många främst bero på att lokalfrågan (som diskuterats redan vid första mötet) icke kunnat ordnas på ett tillfredsställande sätt. I protokollet ges föga anvisning om var man samlades men utan tvekan förde man länge en ambulerande tillvaro. Detta bekräftas också av br. Hjalmar Schäder. Vid de förberedande sammanträdena hade man som nämnts utnyttjat Café Metropol. När Schäder recipierade månaden efter logens tillkomst hade man hyrt källarlokalerna i den Wångströmska fastigheten vid Lasarettsgatan (nuvarande Café Savoy). Det var den gången man satte rekord i fråga om recipienter (28 personer) och Schäder berättar att det var så trångt att ”vi nästan stod ute på gatan”. Någon sittplats fanns inte att tillgå utan man fick stå så länge mötet varade. Senare gick det bättre men det var alltjämt så trångt att när man fick hyra övre våningen hos Kjellins vid Storgatan, menade man att man fått det bra, speciellt sedan utrymmena utökats med klubbrum, där en del av bröderna gärna dröjde sig kvar.
Hyran var emellertid 1.200 kr. om året och med den penningknapphet som rådde tyckte man att det blev alltför betungande. När man erbjöds att dela lokaler med Musiksällskapet i Centralhuset accepterades därför detta tacksamt. På grund av svårigheterna med lämpligt utrymme för inventarierna betraktades dock även denna lösning som ett provisorium. Visserligen hade man lagt grunden till en byggnadsfond men realiserandet av dessa planer låg långt in i framtiden. Alla förstod att man måste finna ändra utvägar. Diskussionerna fortsatte alltså. Det svängde mellan Stadshotellet och Odd Fellow och vid ett möte lät bröderna förstå att valet borde falla på den som tillät att sällskapets flagga fick hissas i samband med mötesdagarna. Lösningen blev till slut en överenskommelse med Odd Fellow och den gäller som bekant än i dag.
Att logen tillgångar inte var stora framgick klart. Då man hyrde hos Kjellins yrkade styrelsen på att man skulle byta ut en tydligen illa medfaren korkmatta men mötet ansåg att detta skulle bli för dyrt.
Br. N. J. Nätterlund var en av dem som ivrigast kämpade för åtgärder till förbättrande av ekonomin. Gång efter annan föreslog han höjning av såväl års som gradavgifterna. Utan att vinna gehör. Själv visade han sin offervilja genom att jämte en annan broder skänka 40 kr som en grundplåt till en fond. När logen första gången inbjöds till ett möte i Storlogen ansåg majoriteten att det skulle bli en alltför dyrbar representation men br. Nätterlund löste frågan genom att ställa sig till förfogande och klarade frågan genom att förlänga ett planerat affärsbesök i Stockholm.
Bland hans många planer kan nämnas att köpa den s.k. Grosshandlarvillan på Dekarsön dit logen skulle kunna förlägga sina utflykter och sommartid använda som rekreationsplats för medlemmarna och deras familjer. Tillsammans med bröderna Hjalmar och Conny Schäder vandrade han också en dag på isen över till Dekarsön för att besiktiga fastigheten. Längre kom det inte. Pengarna saknades.
Inte bättre gick det när logen erbjöds att köpa fastigheten Lasarettsgatan 28. Man var enig om att läget var bra och att priset i och för sig (27.000 kr) var rimligt men hur flitigt och ivrigt man än diskuterade frågan kom man dock till sist på det klara med att fastighetsköpet måste skrinläggas av ekonomiska skäl.
Det gällde att spara på alla håll och alla sätt. Br. Hjalmar Schäder berättade att man av sparsamhetsskäl ibland klarade kaffeserveringen själv och att ”tilltugget oftast endast bestod av skorpor”.
Ett annat område där man också fick krångla sig fram gällde inventarierna. Länge gick man på lån från Härnösand. Det fanns emellertid några händiga herrar bland bröderna och på det sättet löstes det problemet också utan kostnader för logen. I samband med en högtidsdag överlämnade sålunda br. Ernst Green en förnämlig ordförandeklubba, troligen också den egenhändigt utförd och använd än i dag.
På så sätt levde man under knapphetens kalla stjärna men undan för undan tycks dock situationen i det stycket ha förbättrats. Man läser sålunda att br. Nätterlund som av någon anledning icke på lång tid hade kunnat besöka sammanträdena, vid återkomsten uttalade sin glädje över att logens framtid syntes säkrad dels genom den goda ekonomiska ställningen och dels genom att yngre, intresserade bröder invalts på lämpliga platser”.
En fråga som togs upp och flitigt debatterades på de allra första mötena var startandet av en begravningskassa. Vid ett möte den 12 januari 1929 fattades beslut om att kassan skulle bildas och ett av en särskild kommitté framlagt förslag till provisoriska stadgar godkändes med smärre ändringar. En interimsstyrelse valdes omedelbart och kom att bestå av bröderna C. Rosdahl, Ernst Green, Gustav Selling, E. O. Åström och P. W. Sohlin. Vid nästa möte beslöts att kassan t. v. skulle heta W. F:s Begravningskassa.
Det dröjde emellertid ända till den 18 feb. 1934 innan man fick utförliga stadgar att arbeta efter. Ur de antagna stadgarna kan nämnas att kvartalsavgifterna höjdes med 1:50, att betalas i förskott. Den som resterade för mer än två kvartalsavgifter betecknades som ”icke gottstående” och därmed utan rätt till begravningshjälp. Under de första fem åren, alltså 1935 – 39, skulle hjälpen utgå enligt följande regler: 100 kr för bröder i 1 graden, 150 kr för 2 graden, 200 kr för 3 grad och 250 kr för 4 grad. Krig, farsoter, epidemier eller naturkatastrofer fritogs från utbetalningsskydd.
Tio år efter starten meddelas att fonden uppnått ett kapitaltillgodohavande på runt tal 8.000 Kr.
Klädfrågan var också ett kärt debattområde. Styrelsen fick i uppdrag att komma med förslag, som man hoppades skulle tillfredsställa de många som begärt lättnader i fråga om klädsel. Styrelsens förslag innebar följande: Vid reception skola såväl styrelsemedlemmar som tjänstemän vara högtidsklädda, övriga medlemmar kunna bära vardagsdräkt intill IV graden. Recipienter skola bära lämplig ”högtidsdräkt”. Förslaget godkändes men protokollet förmäler icke om beslutet var enhälligt och missnöjesanledningarna därmed ur världen. 1 mars 1935 presenterades för första gången en förteckning över medlemsantalet enligt följande:
Antalet bröder i I graden 43 ” ” II ” 22 ” ” III ” 13 ” ” IV ” 22 ” ” V ” 8 ” ” VI ” 2
Det totala antalet medlemmar uppgick alltså då till 110. I samma redogörelse meddelas att under de gångna tio åren 17 bröder avlidit.
Som redan inledningsvis nämnts är de tidigare protokollen mycket ordknappa och relaterar inte mer än det allra nödvändigaste. En sekreterare kom i det hänseendet att skilja sig från sina föregångare då han i tillägg till protokollen refererade händelser även utanför sammanträdeslokalen.
I ett tillägg läser man sålunda om den barnfest som hölls den 3 januari 1942. ”Med deltagande av över 40-talet barn jämte en hel del av familjens föräldrar och avlöpte till allas syn och hörbara belåtenhet med uppskattad riklig utdelning till barnen i form av julklappar och traktering. Sedan den egentliga barnfesten avslutats i ordenslokalen samlades bröderna med damer till en extra julfest i Odd-Fellow-restaurangen under glädje och gamman till långt fram på småtimmarna”.
Årsfesten 1939 hölls på restaurang Skogsbo. Det var krigsår och man hade därför kommit överens om att den med anledning av krisläget skulle hållas under enklare former. Sekreteraren Olof Strandberg har till protokollet lagt en kortare skildring av festen, som samlat 40 bröder med damer ”under angenämaste och otvungen samvaro till allas spontana gillande”.
Om årsdagarna säger protokollen i allmänhet icke mer än att man samlades till supé. Inför det sjätte arbetsåret lämnade dock O. M. Ernst Green en resumé över de förflutna fem åren, vari det konstaterades att ”resultatet i förhållande till de besvärligheter som varit rådande måste betecknas som gott, dock förutsågs att nästa femårsperiod skulle bliva ännu bättre om varje enskild medlem visade sin samhörighet med orden genom att flitigt besöka sammanträdena och om bröderna gemensamt på allt sätt strävade till att vårda och höja ordens inre arbete och dess anseende utåt”.
Kan inte detta vara en lämplig och manande avslutning på denna korta historik om Sällskapets första strävsamma år och om de pionjärer som förde verket framåt.
Anm. Vissa tidigare benämningar på tjänstemän överensstämmer ej med dagens benämningar.